Tockabjär | Sensommarkväll och morgonrodnad
Välkommen till Tockabjär, Brösarp, Österlen. Här skapar vi ett unikt naturboende mitt i bokskogen. Livet nära källan.
Tockabjär, tockabjar, naturboende, hus, österlen, brösarp, villor, källan
17653
post-template-default,single,single-post,postid-17653,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,qode-theme-ver-6.6,wpb-js-composer js-comp-ver-4.4.3,vc_responsive

Sensommarkväll och morgonrodnad

Utsikten från Brösarps norra backar är lika storslagen som hänförande.

17 Sep Sensommarkväll och morgonrodnad

Det är knäpp tyst. Inte en vindpust någonstans så långt örat räcker. Det enda vi hör är syrsorna spela. Solen har inte riktigt gått upp ännu så vi ligger kvar i sovsäckarna efter en riktigt god natts sömn. Efter ett tag hör vi första kon råma i fjärran och strax svarar en annan från andra hållet. Ljuden vi hör kan resa långväga denna gryning och eftersom vi är högst upp på backarna hör vi allt från flera kilometers håll.

Slutligen var det yngste sonens tur att följa med ut och tälta. Vi tänkte att vi skulle välja en spännande plats inte alltför långt bort, dels för att han är tre år och dels för att vi bara hade två och en halv timme på oss innan solen skulle gå ner. Därför blev det Brösarps norra backar.

– Wow! Vad heter de här bergen pappa? frågade treåringen när han såg utsikten efter första lilla kullen.

– Vänta du tills vi kommer längre upp, svarade jag.

Vi började bestigningen nerifrån, från den nedre parkeringen längs den blå Glimmebodaleden. Men där slutade vi också följa de markerade stigarna och slog in på en egen väg. Vi bestämde oss för at mer eller mindre gå rakt upp. Planen är att äta björnbär längs vandringen.

När vi är drygt halvvägs uppe tar vi paus i aftonsolen och äter vår kvällsmat i sällskap med islandshästarna som nyfiket betraktar oss från nära håll.

– Vad heter det här berget pappa? frågar sonen ännu en gång.

– Det är fortfarande Brösarps backar. Och det är inga berg. Det är kalkhaltiga sand- och modominerade avlagringar från istiden, försöker jag förklara.

Vi fortsätter vår strävan uppåt, genom knähög lilla ljung, och till slut kommer vi upp till utsiktsplatsen. Vyn över Verkeåns dalgång är fullkomligt bedårande. Men vi fortsätter bort mot gamla grustaget.

Ett vandrande par står och betraktar de stolta fjällskivlingarna på heden. Själva tänker vi att ”de plockar vi med oss hem i morgon”.

Natten är sval och som sagt knäpp tyst. Inte ett ljud hörs. När solen stiger upp packar vi ihop, plockar lite fjällskivling och beger oss hemåt.

September från sin bästa sida.

/Fabian