Tockabjär | Är du också en ploggare?
Välkommen till Tockabjär, Brösarp, Österlen. Här skapar vi ett unikt naturboende mitt i bokskogen. Livet nära källan.
Tockabjär, tockabjar, naturboende, hus, österlen, brösarp, villor, källan
17720
post-template-default,single,single-post,postid-17720,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,qode-theme-ver-6.6,wpb-js-composer js-comp-ver-4.4.3,vc_responsive

Är du också en ploggare?

Kungsmölle är en av två välbevarade kvarnar längs Backaleden och Skåneleden.

21 Oct Är du också en ploggare?

Ibland är man något utan att veta om det. Häromveckan sprang jag på ordet ”plogga”. Det är en sammansättning av plocka och jogga och betyder att man plockar skräp samtidigt som man joggar. Det har jag förvisso alltid gjort så det nypåhittade ordet spelar mindre roll för min egen del.

Men för naturen kan det spela stor roll. Bakom ordet ligger en förening och rörelse med missionen att göra vår miljö renare. Det tar exempelvis 200 år för en aluminiumburk att brytas ner. Och rent psykologiskt skräpas det ner mindre i en ren miljö. ”Du är vad du äter” så kan vi få bort plast från kretsloppet slipper vi få det i oss. Just därför har jag plockat skräp under mina löprundor det senaste decenniet.

Jag svänger ut på gulskyltade Backaleden som passerar husknuten och springer österut. Tanken är att springa på den i tre kilometer för att sedan korsa Verkeån och springa tillbaka på brandgula Skåneleden. I höjd med prisbelönta restaurangen Talldungen viker jag in i kohagen och vips hittar jag första skräpet. En liten bit aluminiumfolie som fastnat i en mullvadshög.

Sedan dröjer det länge innan nästa skräp dyker upp. Jag springer uppför och nedför, höger och vänster. Det är många vattenpölar efter två hela dagars regnande. Skogarna skimrar grönt, gult och rött. Hage efter hage passerar och när jag kommer nästan högst upp på heden ser jag en fotograf med kameran på stativ. Hon verkar fota fåglar i de bedårande höstfärgerna.

När jag kommer till järnvägen följer jag rälsen över Verkeån som brusar förhållandevis högt efter höstregnen. Nu springer jag in på Skåneleden och har bara tre kilometer kvar hem till byn, och fortfarande har jag inte hittat mer skräp. I några hundra meter springer jag längs med ån. Sommartid känns denna sträcka som en costaricansk djungel. Höga pestskråp och ormbunkar med liten flod som sakta flyter fram. Skulle det komma en ljudlös kanot med en halvnaken man med blåsrör och skjuta ner en färgglad fasan från trädgrenarna hade jag inte blivit förvånad i denna miljö. När löven skiftar färg och börjar falla känns här inte lika exotiskt längre.

När jag kommer ut på grusvägen i Bosarp hittar jag nästa skräpbit. Det ser ungefär likadant ut som det första. Jag springer genom den lilla pittoreska sommarbyn. Tankarna går till Astrid Lindgrens Bullerbyn. Husen ligger ganska tätt kring en bygata med mittsträng av gräs och alla brevlådor hänger tillsammans runt en vändplats.

Där alla hus med halmtak dyker upp blir vägen riktigt krokig. Här odlar någon vindruvor i terrasser. Det känns lite som Sagan om ringen. Sneglar jag upp över axeln ser man ännu fler Skånelängor med halmtak. Ett av dem har bryggeri kloss in vid vägen där jag springer förbi. Det måste vara ett av världens minsta bryggerier. Den pensionerade vattenvårdsprofessorn som byggt upp det gjorde det ovanpå en gammal malttorra, där man en gång i tiden mäskade malt till öl. Hans bryggeri gör skäl för namnet mikrobryggeri, säkert inte ens tio kvadratmeter stort.

Vid korsvirkesgården Bengtemölla kvarn korsar jag Verkeån en sista gång innan slutspurten börjar uppför backen i den sagolika dalgången innan Talldungen. Länge tror jag att det bara ska bli de två små skräpbitarna jag får med mig från denna sexkilometersrunda. Men när jag kommer in på byns asfalterade gator hittar jag en chokladförpackning också. Ibland hittar jag mer och ibland mindre, så tydligen är jag en ”ploggare”. Frågan är om du också är det?

/Fabian

www.plogga.se