[vc_row][vc_column][vc_column_text]Klockan är sju på kvällen och egentligen hade jag tänkt springa en runda. Men jag skiter i det. Visst finns det mängder av vackra och vanebildande stigar att välja på, fast ibland är det trots allt skönt med lite omväxling. I stället tar jag på mig ett par handskar och cykelhjälm.
Denna kavlugna septemberkväll svänger jag upp på gulmarkerade Backaleden. Uppe vid Tockabjär väntar en av Skånes skönaste mountaunbikeupplevelser; närmare 1,5 km nerförbacke längs bäckravinen förbi Tockabjärs källa. Jag brukar förresten aldrig ta med mig vatten ut. Det vore som att ta med bullar till bagar’n. På slingrande stigar manövrerar jag i full fart över stock och sten. Det går inte att jämföra med downhillcykling, men utför går det, och utmanande och utmattande cross country är det. Här och där har stigen ritats om av nerfallna träd.
Siktet är inställt på Hallamölla, Skånes högsta vattenfall på 23 meter. Spåret dit är inte bara singletrack. Det blir en del grusväg också, en ypperlig chans att pumpa på och pressa fram mjölksyra i benen. Några motlut är för branta för att jag ska orka cykla och det finns faktiskt en brant jag inte heller riktigt fixar nerför. Men vad gör det när vackra vyer skingrar tankarna. På sina håll har älvorna börjat dansa in i dalgångarna samtidigt som jag betar mig högre och högre upp ju mer motströms jag kommer.
När jag närmar mig fallen hör jag hur de dånar dovt i bakgrunden. Ungefär här svänger Backaleden över till andra sidan Verkeån, där den går ihop med Skåneleden. Men detta skiter jag också i. Jag fortsätter rakt fram, eller rättare sagt jag måste svänga temporärt vänster och bära cykeln över en stätta, och strax därpå en smal spång över en porlande bäck i en kohage. Det ryktas att det var en gammal länshövding som inte ville ha den gula leden över sina ägor, och att den därför flyttades över till norra sidan ån. Den nuvarande ägaren har i varje fall inget emot MTB-cyklister och vandrare genom sina kohagar. Och kor är precis vad som hälsar på andra sidan bäcken.
Att komma från södra sidan vattenfallen är mäktigt. Klipporna ligger först som en barriär men det dova mullret ökar i takt med att jag närmar mig krönet. Det är som att skruva upp volymen på stereon, det blir högre och högre, mer och mer Dolby surround. Till slut står jag däruppe och blickar ut över den vilda forsen, där laxarna leker och forsärlan överröstas.
Över Skånes högsta
Över det brusande vattnet går en liten vandringsbro. Det går utmärkt att cykla över bron men det är också en bra plats att ta en paus på. För nu är vi ungefär halvvägs, åtta kilometer från huset i Brösarp. Enligt forspaddlare är Hallamölla vattenfall en fyra på en femgradig skala (klass VI finns men går ej att paddla).
Vägen hemåt går fortare. Det är rakare och mindre kuperat, inte en enda stätta och du behöver aldrig kliva av cykeln. Här cyklar du närmare ån, ofta i samma nivå. Blandskogen är bytt mot bokskog och stora salar tornar upp sig under lövverket emellanåt. Efter Vantalängan kan jag fortsätta upp över majestätiska Brösarps norra backar, men i kväll väljer jag snabbaste vägen sista biten hem över ängarna.
Allt som allt är rundan 16 km, som högst är jag 120 meter över havet. Jag svettas runt 270 höjdmeter uppför och jublar lika många nerför. Allt som allt tar denna magiska kvällstur en knapp timme. Jag är hemma igen innan mörkret och barnen lagt sig.
/Fabian
♣
Spana in karta på www.backaleden.se!
♣
[/vc_column_text][vc_video link=”https://youtu.be/EYReb3AyXLU”][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ images=”15892,15889,15902″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
0 Comments