[vc_row][vc_column][vc_column_text]Väderutsikterna inför söndagen var så bra de kunde bli, strålande sol utan ett minsta moln på himmeln och kall gnistrande fluffig snö. Jag tittar ut genom sovrumsfönstret och SMHI har prickat huvudet på spiken. Hur får man då ut max av denna soligt krispiga vinterdag? En kompis har sovit över med sin dotter och de är nu peppade till tänderna, precis som vi.

Att få upp någon ur sängen är inget problem utan frågan är egentligen bara var vi ska börja. Vi beslutar oss för att starta dagen i ”Österlenfjällen”; gå på tur i Brösarps norra backar med barnen i släptåg och minstingen i fjällpulka. Egentligen behövs ingen bil för att ta sig dit, men med en massa barn och fullt med skidor och stavar är det ändå enklaste sättet att ta sig upp så snabbt som möjligt. Vi lastar av hela fjällexpeditionen på parkeringen uppe vi trekorsningen i norra backarna och selar på fjällpulka och spänner på alla skidor.

Österlenfjällen

Det där ljudet av skidor som skär genom kall snö blir som balsam för själen i det soldränkta vinterlandskapet. Jag råkar få in lite snö i pulkan bara men varningsklockan funkar. Snart är den tömd och lite mer omsorgsfullt omstoppad. Det blir knäpptyst. Han sover. Det tar aldrig mer än hundra meter. Uppe i den klarblå himlen svävar en gigantisk glada. Kanske letar han efter öringen vi hittade här uppe förra helgen. Vyerna är som vanligt vidunderliga och känslan av Härjedalen gör sig påmind, bortsett från stättan vi måste baxa expeditionen över. Uppe på krönet vid utsiktsplatsen väntar en lång utförslöpa, inte brant, utan alldeles lagom för en familj på turskidor. I stora serpentiner glider vi ner till enefäladen och styr sedan mot ”Ravinen” och ”Grytan”, pulkaparadisets oskiljaktiga Garmisch och Partenkirchen.

Vi bestämmer oss för lunchfika i solen uppe på platån ovanför Grytan. Eftersom jag själv har ett par lekfulla snöskoskidor som svänger på en femöring och har fasta stighudar mellan stålkanterna så hinner jag med några åk upp och ner innan fikat plockas fram. Snön ligger tillräckligt djup för att telemarkssvängarna ska lämna snygga spår i snön. Tunnbröd, torkat renkött och lite hemgjord nyponsoppa sedan är batterierna laddade igen. Barnen varvar pulka med skidor i Grytan innan vi bestämmer oss för att fortsätta dagen med alpina skidor i slalombacken. Expeditionen packar ihop och packar om och drar upp till Ornahög. Där sprakar björkveden i botten av backen och fullt med folk njuter i solen.

Slalombacken

Plötsligt tar vår snart fyraåriga dotter liften själv. Även om hon inte orkar hålla fast i repet hela vägen upp så bestämmer vi oss för att se om hon är mogen att släppas själv i pisten. Hon drar spikrakt ner och farten är det inte fel på. Hjärtat hamnar nästan i halsgropen och jag spettar på själv för att hinna mellan fartkanonen och bänkarna längst ner, men precis när jag tror hon ska braka rakt in i mig så drar hon en snygg stoppsladd så snön ryker, åtminstone i förhållande till hennes kroppsstorlek. Några åk till i backen och vi konstaterar att ”nu kan hon det här”. Det funkar. Vi hör även andra glädjetjut från andra hjälmfotingar i backen så hon är inte den enda där polletten trillat ner denna soliga dag.

Övernatta i quinzee

Klockan närmar sig fyra och det är dags att sticka hem och äta. Planen är ju att bygga en quinzee, ett slags snöhydda som de nordamerikanska indianerna brukade bygga som skydd mot väder och vind, ungefär som inuiternas igloo, fast en för skånska förhållanden lämpligare variant.

Vi skottar ihop en stor hög på gårdsplanen framför huset. Äldste sonen hjälper till med snösläden. Ska man sova raklång i sin quinzee får man se till att få ihop en bra hög. Sedan packar vi med snöskyfflarna så att ytan får fin form och snökristallerna packas. Därefter sticker vi ner ca 20-30 cm långa pinnar i ett jämt mönster på utsidan. Nu börjar jobbet. Tillsammans turas vi om att urholka snöhögen och det är nu pinnarna fyller sin funktion. När man når en pinne på insidan vet man att det är dags att sluta gröpa ur mer på det stället. Efter en halvtimme är vi klara. Nu går vi in och äter.

Vår snöbivack är redo. Frågan är bara om vi själva är det. Visserligen sover man sällan så sött som i en rejäl snöbivack. Mysigt, ombonat och total tystnad (så länge ingen i sällskapet snarkar). Det blir aldrig kallare än noll eftersom snön isolerar och med rätt utrustning blir det riktigt bekvämt. Barnen är uppenbarligen inställda på att övernatta i vår quinzee, men den blev inte så stor att tre får plats bredvid varandra. Jag tror dock att jag är för trött vid det här laget och ser mest fram emot att bara lägga mig på soffan och smälta den fantastiska supersöndag i Snöriket som började för tolv timmar sedan. Det kommer fler dagar att sova i quinzee på.

/Fabian

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full” images=”16193,16194,16195,16196,16197,16198,16199,16200,16201,16202,16203,16204,16205,16215″][/vc_column][/vc_row]


0 Comments

Lämna ett svar

Avatar placeholder

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.