[vc_row][vc_column][vc_column_text]Jag tror det är få som tänker på bergsklättring när de kör genom böljande rapsfält på Österlen. Trots det har vi ett ganska magnifikt litet berg här i vårt härad. Jag tänker inte på Hjulahultsbacken som knappt märks trots att den med sina 185 meter över havet är Österlens högsta punkt, och jag tänker inte heller på Brösarps norra backar. Nej, vårt närmaste berg med kala klätterklippor är inte riktigt lika högt, men det är ju omgivningen som definierar ett berg och då är Stenshuvuds 97 meter det som trots allt är det mest utpräglade berget i bygden. Dessutom består det av den hårda bergarten vulkanit som stått emot vittringarna genom årmiljonerna.
En gammal barndomsvän som växte upp i Brunnsvik är på besök med sin lilla familj och vi har bestämt att vi ska göra en utflykt tillsammans. Vi kör de 12 kilometerna från Brösarp till Karakås och parkerar bilarna på nationalparkens parkering ett stenkast från musteriet. Planen är att gå den gula Hälleviksslingan längs havet och foten av berget och lämna familjerna på sandstranden på andra sidan, för att jag och min vän sedan ska kunna bestiga berget tillsammans från den branta sidan. Det är en stenig stig men barnen tycker det är hur kul som helst att hoppa från sten till sten och ”inte nudda marken”, de barn som är stora nog vill säga.
Vi passerar fyren och strax därefter Jättens port, alltså de två raukliknande stenpelarna nedanför bergets östra brant. Enligt sägnen har Jätten Sten sin boning här i berget och pelarna är porten in till hans förtrollade trädgård. Nedanför är det klippstrand. Min fru som är från Sörmland gillar att bada från klippor men i dag går vi ändå vidare till sandstranden lite längre bort. När vi kommer fram hittar vi en uppspolad död säl. Väldigt exotiskt tycker barnen som ändå ganska snart börjar plaska i vattnet.
Jag och min vän går tillbaka till Jättens port. Därifrån såg vi branta klippor när vi blickade upp mot toppen. Min kompis växte upp sina första år i Kivik och enligt honom pratades det om en brant led upp för Stenshuvud som hette Kabelstigen. Dock inget som finns markerat på dagens vandringskarta, men vi tänker ändå att vi kanske ska försöka hitta den.
”Vi känner oss som Indiana Jones på äventyr och konstaterar att det måste vara de gamla stenhuggarnas boningar, de hårdhudade män som högg sten ur berget här på 1800-talet.”
Vi beger oss in bland snåren i riktning mot klipporna. Det märks att ingen brukar gå här för det känns nästan som att vi forcerar en vildvuxen djungel, speciellt med tanke på den varningsskylt för huggorm som stod där vi lämnade Hälleviksslingan. Ganska snart hittar vi stenruiner. Vi känner oss som Indiana Jones på äventyr och konstaterar att det måste vara de gamla stenhuggarnas boningar, de hårdhudade män som högg sten ur berget här på 1800-talet. Här ska också ”Giddastuan” ligga, jättestugan, den grotta i berget som jätten och hans fru bodde i. Vi hittar några mindre mörka skrevor men ingen där en jätte skulle kunna gå in och ut.
Vi fortsätter uppåt men ingen skymt av något som skulle kunna vara Kabelstigen. I stället möts vi av lodräta klippor när vi blickar uppåt. Först tänker jag att vi måste vända om men min kompis som klättrat en hel del runtom i världen tycker vi ska ge det ett försök. Det ser trots allt inte omöjligt ut att ta sig upp utan rep och säkringar, men som familjefäder känner vi så klart lite mer respekt nu än vi kanske gjorde förr i tiden.
Försöket att ta oss upp genom en skreva i mitten ger vi upp efter lite sondering, och väljer i stället en avsats till höger om där vi får grepp med fingrarna i klippan. Halvvägs upp tittar jag ner och är fortfarande inte säker på att det går att komma upp. Men vi hjälper varandra och efter ett tag börjar det åter växa gräs och buskar på vulkaniten, och nu kan vi mer eller mindre gå upp sista biten till den östra toppen.
Vi fortsätter till den norra, för den är ju högst med sina 97 m ö h. Härifrån måste vi kunna hitta Kabelstigen, så vi delar upp oss och börjar gå nerför det som ser ut som ett stup uppifrån. Båda två följer vi varsin stig och efter ett litet tag går stigarna ihop. Där blir det en kort liten minipaus bland blåbärsrisets delikatesser. Detta måste ju vara den mytomspunna Kabelstigen. Vi fortsätter ner och här behövs ingen klättring, bara lite varsamhet var man sätter fötterna.
Ganska snart är vi nere igen och hämtar bilarna för att köra bort till grillplatsen och naturhinderbanan vid Naturum där vi bestämt möte med familjerna. Allt som allt tog det cirka tre timmar; vandringen med familjerna, bergsbestigningen och nerfärden. Nu avrundar vi kvällen med lite god grillad mat medan barnen leker i lianerna.
Mer om Stenhuvuds nationalpark
/Fabian
♣
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ images=”16596,16606,16610,16607,16609,16608,16598,16597,16600,16603,16605,16604,16599,16601,16602″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
0 Comments