[vc_row][vc_column][vc_column_text]I lördags var jag på den första officiella backavandringen i Brösarp. Det var byagillets ordförande, vår skoglige doktor och jägmästare Sven G Hultman, som stod för initiativet och guidningen av den knappt två timmar långa turen. Det kan tyckas konstigt att Brösarps backar, några av Sveriges mest kända, inte varit föremål för en sådan vandring förut, men så är det. Jag har varit på en del guidade vandringar i våra backar tidigare, men aldrig någon med ett helhetsgrepp där både flora, fauna och andra historier och celebriteter ger en samlande helhetsbild av varför Brösarps backar är så berömda.
Vi är runt tiotalet personer som samlas i skuggan av träden mittemot Talldungen. Vandringen går in i hagen och gör ett första stopp hundratalet meter in på stigen. Vi stannar vid en uttorkad koskit, vilket kan sägas är en förutsättning för att vi ska kunna se och uppskatta våra böljande backar. För utan korna skulle de växa igen, och då skulle de inte vara så attraherande och speciella längre. Här får vi reflektera lite över vilka fler som hjälper till att hålla landskapet öppet. Dyngbaggar får vi lära oss är de första som flyttar in i koblajorna och börjar bryta ner dem. Och pö om pö kämpar sedan fler insekter på tills spåret av exkrementerna är borta.
Sedan kommer vi till den plats som tydligen fler än jag själv håller som ett av favoritställena bland backarna på denna sida byn. Precis efter ett stort stenröse med björnbär går stigen i en S-kurva innan dalgången blottar sig. Där vill man utbrista ”Heureka”. Man blir alltid lika upprymd varje gång. Här sätter vi oss vid en liten ravin och pratar lite om prins Eugen och varför han började komma hit och måla, och på ganska kort tid skapade ett intresse för denna del av Skåne som kom att bli honom mycket kär.
Prins Eugen, ”Backarna mot Brösarp” från 1931. Tempera och olja på papp, 57 × 98 cm.
Vi traskar vidare ner i dalgången och sedan uppför nästa backe. Där uppe ifrån blickar vi bort mot havet och ser även Påskakullen några hundra meter bort. Det är en gammal bronsåldersgrav som ännu ej har utforskats. Kanske är det en gammal hövding eller kung som ligger begraven där med sina favoritföremål. De berömda Bregottkossorna från smörreklamen betar en bit bort och jobbar med att hålla landskapet öppet. För hade vi inte kunnat blicka mot horisonten och kullarna varit täckta av skog hade Brösarps backar troligen aldrig blivit så populära och berömda.
Var kommer då Bruse in i bilden? Jo, troligen var det en kraftig och yvig nybyggare vid namn Bruse, precis som de tre getbockarna, som byggde ett torp här för länge, länge sedan. ”Torp” betyder just nybygge. Första gången man hittat att Brösarp nämns i skrift är 1274 då församlingens namn skrevs Brysethorp. År 1331 stavades orten Brusathorp. ”Brusa” är en genitivform av Bruse och Brösarp blir således Bruses torp, alltså Bruses nybygge. Hur gammalt ortsnamnet var 1274 är det tyvärr ingen som vet men redan 1398 förekom stavningarna Brusorp och Brusarp, sedan har olika varianter lett fram till dagens namn. I Småland vet vi dock att bruse betydde en ”fet och stark karl” och i Östergötland en ”fet och rödblommig karl”. Och brusa är något pösande, svällande och yvigt.1
Man blir riktigt nyfiken på hur det såg ut här när den där Bruse kom hit första gången. Av någon anledning hittade han i varje fall här sin plats på jorden, bland dessa böljande backar som bildats av kalkhaltig mo och sand under senaste istiden. Här, där det sista utsprånget av Linderödsåsens högplatå så sakteliga krackelerar ut i Hanöbukten.
1 Se etymologin i Svenska Akademiens Ordbok
Ps. Är du nyfiken på hur ortsnamnet Brösarp stavats genom århundradena så finns en bra förteckning i Ortnamnsregistret.
/Fabian
♣
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ images=”16749,16739,16741,16740,16743,16742″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
0 Comments