[vc_row][vc_column][vc_column_text]Tänk om man med skidor enkelt kunde gå uppför vilken brant backe som helst, i djup härlig snö och utan ansträngning! I så fall skulle jag nästan bo i himmelriket. Sveriges förste alpine OS-medaljör, Stig ”Solla” Sollander, proklamerade en gång i tiden att ”Brösarp har de mest perfekta övningsbackar för slalom”. Men det var innan liftarnas tid och sedan dess har kravet på fallhöjd vuxit markant. För måste man gå upp, ja, då är man glad om backarna inte är för stora, utan alldeles lagom, ungefär som Brösarps backar.
Nu har vi dessutom hittat ett par skidor som gjorda för våra backar runt byn. Via en amerikansk professor i skidhistoria kom jag i kontakt med en kille som börjat göra en modern variant av ett par stenåldersskidor. Han hittade sin inspiration under en resa i avlägsna Altajbergen, den plats på jordklotet som har absolut längst till havet och där man åkt skidor i över 10 000 år, troligen längre än i Skandinavien alltså.
Altai Skis är döpta efter den asiatiska bergskedjan men de kunde lika gärna ha döpts efter Brösarps backar. För det är de mest perfekta skidor man kan tänka sig för våra små backar där vi inte har skidliftar på varenda krön. Skidorna är korta och breda, har stålkanter och en permanent stighud i spannet under skidan. Oavsett bindning har man dessutom lös häl, och så kan man fälla upp en ”hälhöjare” för att få upp klacken i branta sluttningar.
Äldste sonen och dottern är inte sena att hänga på ner till de nordliga södra backarna, alltså de som ligger runt dalen nära Talldungen. Inom en tvåhundra meters radie har vi där massor av branter att välja på. Dottern i pulka och jag och sjuåringen på varsitt par Altaiskidor. Jag har dessutom med en stör eftersom det var så man åkte skidor för länge sedan, och med dessa skidor förstår jag varför. Det blir enklare, och roligare.
Medan dottern ger sig i kast med en raketfärd mellan enebuskar klättrar sonen raskt uppför en sluttning där jag undrar hur han tänkt ta sig ner. Jag tar branten mittemot. Det är bara att skida rakt uppför i den djupa snön. Inga problem. Och nerför tar jag telemarkssvängar och sätter i stören som en gondoljär i svängarna. Samtidigt ser jag vår dotter skjuta av om en torped rakt mot en stor sten som sticker upp. PANG! Hon flyger genom luften … SMACK. Där sitter hon … som fastgjuten nertryckt i det djupa snötäcket. ”En gång till” hör jag så snart hon skrattat klart.
Vi strävar vidare uppåt dalen och kommer till en gigantisk hängdriva, med skånska mått i varje fall. Någon har brutit ”cornichen” med pulka tidigare och sonen tänker ta samma spår. Först är det ett dropp på en meter och sedan bär det av som mormors lilla kråka. Vi har kul och klättrar rakst upp igen. Ner och upp, ner och upp. Och så här håller vi på i en och en halv timme tills vi testat och skrattat i minst hälften av dalens alla backar och krön. Slänterna är fulla av dollartecken; snygga serpentinsvängar med spikraka pulksträck igenom. Blandat med en massa stora punkter från sonens tappra telisförsök, som mest slutar i framstupa sidoläge.
Jag känner mig nästan som barn på nytt, och det är Altaiskidorna förtjänst. Som skapade för Brösarps böljande backar.
Se trailer för dokumentären Skiing in the Shadow of Genghis Khan!
/Fabian
♣
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ images=”17150,17149,17156,17153,17152,17154,17155,17157,17151″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_video link=”https://youtu.be/v1lMfJqQ618″][/vc_column][/vc_row]
0 Comments