För en vecka sedan kom jag och äldste sonen hem från Sölden i Österrike där vi åkt skidor uppe på glaciären. I dag var det säsongspremiär med turskidorna på hemmaplan, vilket nästan är svårt att greppa eftersom vi hade meteorologisk sommar så sent som för mindre än en månad sedan.
Det snöade ymnigt i förrgår och även om det fortfarande är vitt så har det sjunkit och fryst ihop till ett tunnt och kompakt skarlager. I går åkte barnen runt i trädgården på sina längdskidor och i dag var det min tur. Här behöver vi inte åka upp på 3 000 meters höjd för att få gnistrande snö, men jag tänkte ändå att Tåghusa med sina drygt 170 meter över havet borde ge ännu gynnsammare förhållanden för oss som älskar snö.
Jag tar bilen upp till Tåghusa i Vitaby skog, som ligger precis bredvid Hjulahultsbacken, som för övrigt är Österlens högsta punkt, 185 m ö h. Och visst ligger här mer snö än hemma i byn. Det gnistrar i snön på marken när den nyfödda vintersolen står som högst, men det är fortfarande jaktsäsong och tydligen har ett stort sällskap redan varit här med både bilar och hundar.
Jag spänner på turskidorna och ger mig av mellan hjulspåren. Det är härligt att höra hur belag och stålkanter skär genom skaren och jag är glad att jag tog de vallningsfria fulskidorna som tål lite stryk. Det är nätt och jämt att det är gångbart så jag nöjer mig med att diagonala och staka ett varv runt. Räknat från bilen blir det en dryg halvmil och det får räcka för denna gång. Nu är i varje fall längdpremiären avklarad, långt tidigare än jag vågat hoppas på.
/Fabian
