[vc_row][vc_column][vc_column_text]
En ovanligt mild oktoberlördag tog vi lördagsgodiset med oss ut i skogen. Målet var att komma hem med svamp; kanske fanns återigen trattkantareller på vårt gamla fina svampställe?
Men det färgglada sockret låg mer i fokus än svampletandet till en början. Det skulle jämföras, bytas och prasslas en del innan vi kunde sänka blicken och leta svamp. Treåringen hittade massor. Han hoppade från tuva, till stubbe och utropade entusiastiskt – Här, mamma! Tyvärr inget som vi med vår skrala svampkunskap kunde slå fast som ätlig svamp.
Femåringen blev på samma sätt lika glad varje gång hon hittade en tordyvel. Flera små svarta glänsande skalbaggar fick längs vägen täcken, mat och kompisar av vår djurglada dotter. Vår äldste började däremot tappa modet. Efter att ha vandrat runt i nära en timme utan att vi hittat något som var ätbart började hoppet tryta. Skogen som sträcker ut sig mellan Brösarp och Eljaröd brukar annars vara ett säkert kort för såväl blåbär som svamp och skogshallon.
– Det här är ju ingen svampskog mamma. Det är en tordyvelskog, konstaterade femåringen medan vi gick tillbaka ut på grusvägen igen och tog sikte på bilen.
Men så lyste en ensam liten gul kantarell precis i vägkanten. Jubel. Eftersom barnen vet vid det här laget att en kantarell sällan står helt ensam satte de fart in i skogen igen med blicken fäst mot marken. Det dröjde inte länge förrän barnen hittade fler gula kantareller och plötsligt hade svampskogen levererat igen.
Kantarellerna räckte till flera rejäla svampmackor där hemma. Till den femte familjemedlemmen, den yngsta, är det ännu inte lönt att göra svampmacka. Han letar hellre än äter.
♣
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_gallery type=”flexslider_fade” interval=”3″ images=”17716,17718″ onclick=”link_image” custom_links_target=”_self” column_number=”2″ grayscale=”no” choose_frame=”default” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
