[vc_row][vc_column][vc_column_text]När man börjar skolan känner man sig stor, men när man slutar första läsåret känner man sig betydligt större. Då är man rutinerad. I Brösarp går alla skolbarn till Brösarps gamla kyrka från 1100-talet för att fira och sjunga Den blomstertid nu kommer. Tillsammans tågar alla barn de femhundra pittoreska meterna mellan skolan och kyrkan, med en fanbärande sjätteklassare längst fram.
Kyrkan är proppfull. Skolbarnet, som nu hunnit bli åtta år, kommer intågande med sin klass och lämnar av sin väska hos mig och sina småsyskon som lyckats klämma in oss allra längst bak på en träbänk bakom en pelare. För bättre sikt hade vi behövt komma tidigare.
Det hägrar en förväntan i luften. Ett stundande sommarlov med massor och bad och bus, och annat kul. Men innan lovet kan börja ska programmet för skolavslutningen bockas av punkt efter punkt. Varje klass uppträder med varsin sång, även förskoleklassen och lärarkåren. Idas sommarvisa är en nästan självklar inledning på det hela, men sedan blandas gammalt och nytt, med betoning på nyare och nyare ju högre upp i klasserna vi kommer. Vissa klasser ackompanjerar med instrument men inte alla. Lärarna har tagit med rekvisita i forma av solhattar och solglasögon och drar av Peps Perssons gamla slagdänga Oh Boy. Lite med reggae-komp i baktakt hade inte skadat från den akustiska gitarren, men man kan inte få allt här världen även om det är precis vad rektorn säger i sitt tal.
Efter en timme har alla klasser fått sjunga sin låt. Tal och betygsutdelning är avklarat och det är dags att tåga tillbaka till skolan för en sista timme med läraren och klasskompisarna innan sommarlovet kan börja på allvar.
Snipp, snapp, snut, så var skolan slut!
♣
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_single_image image=”17468″ border_color=”grey” img_link_large=”” img_link_target=”_self” img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
0 Comments