Tockabjär | De vilda björnbären börjar mogna
Välkommen till Tockabjär, Brösarp, Österlen. Här skapar vi ett unikt naturboende mitt i bokskogen. Livet nära källan.
Tockabjär, tockabjar, naturboende, hus, österlen, brösarp, villor, källan
16757
single,single-post,postid-16757,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,qode-theme-ver-6.6,wpb-js-composer js-comp-ver-4.4.3,vc_responsive

De vilda björnbären börjar mogna

Nu är björnbären i säsong uppe i Brösarps norra backar.

02 Sep De vilda björnbären börjar mogna

Det är tidig kväll. Jag har nyss kommit hem från jobbet och ätit middag med familjen. Vi är alla mätta och belåtna, men det är tydligen någonting som saknas. Efterrätt! Inte för att vi brukar äta dessert efter maten. Nej, nu är det snarare för att björnbären börjat mogna runtom i skog och mark.

Mina båda söner på 7 och 2 år är med på noterna. Vi sticker upp till Glimmebodagården uppe på Brösarps norra backar där vi vet att de svarta bären brukar digna så här års. När vi kommer dit och har gått över stättan bakom den gamla hembygdsgården ser det ut som att vi kommit lite väl tidigt. De flesta bären är gröna eller vinröda. Ganska få är svarta och ännu färre dessutom stora.

Ganska snart hör jag dock sjuåringen hojta lite längre ner från stigen. Där, där vi aldrig tyckt det varit speciellt bra med bär förut, plockar vi nu plötsligt litervis med mogna björnbär.

Bara för sakens skull knatar vi över nästa stätta också för att kolla hur det är med bären ute på backarna. När vi kommer upp på den översta böljande heden konstaterar vi att där knappt finns ett bär, vare sig moget eller omoget. Någon har varit här före oss ser det ut som. Jag tror dock inte det är vandrare längs Glimmebodaleden som går längs gärdet som ätit bären. Nej, förklaringen hittar vi bakom oss där ett dussin hästar står och betar i kvällssolen.

Eftersom vi redan har bär så det räcker till hela familjens efterrätt så tar vi ett varv runt heden för att kolla hur det står till med fjällskivlingarna. På lilla rundan mot det gamla grustaget brukar det finnas gott om stolta fjällskivlingar, i varje fall i slutet av denna månad. Men just nu ser vi inte röken av dem, bara från enstaka röksvampar som barnen hoppar på så sporerna far i väg som vätebomber.

På vägen tillbaka letar vi lite till efter stolta fjällskivlingar och nu blir det bingo. Svamparnas delikata hattar syns från flera hundra meter. Det är fortfarande lite tidigt på fjällskivlingssäsongen för norra backarna men på två, tre minuter får vi ändå tiotalet svampar med oss hem. Det räcker gott och väl för en stor pastagryta med smörstekt fjällskivling med vitlök, persilja och parmesan åt vår familj på fem. Så utöver kvällens efterrätt fick vi också morgondagens middag.

/Fabian