Nässeljakt med påskstuk

Nu skördas primörversionen av brännässlor.
Nu skördas primörversionen av brännässlor.

Påsken drog upp tempot i Brösarp med alla besökare till konstrundor och Österlen i allmänhet. Alla som har något att sälja höll öppet dessa dagar och scouterna grillade korv längs byvägen vilket trots det lynniga vädret verkade framgångsrikt för budgeten. April levde verkligen upp till sitt rykte om att kunna innehålla minst tre årstider; snöfall och minusgrader blandades med regn, solsken och höga stackmoln.

 

En av de där vackra dagarna promenerade jag och barnen i väg i byn, men vi rundade både korvstånd och konsten och fortsatte med tjocka arbetshandskar på händerna och saxen i en rymlig platspåse mot en äng i byn. Vi var nämligen på nässelsjakt vilket alltid verkar bjuda barnen på lite extra pirr i magen. Det är nog det där med att de eftersökta späda små gröna kan stickas och brännas så förfärligt. Dessutom finns en verklig utmaning när de är så små att skilja dem från vitplister. Nässlor och vitplister växer ofta tillsammans och när de bara är små skott så är de förvillande lika. Det har tydligen tv-kockar också haft problem med, läste jag någonstans, med berömda matlagare som glatt repat ner vitplister i sin hajpade nässelsoppa. Nu är ju båda två ätbara, så det är ingen större fara, men lika god är inte plistern.

 

Vi hade dock inga större svårigheter att skilja dem åt efter att ha identifierat anlag till blommor på plister och taggiga fjun på nässlorna, men däremot var det glesare bland nässlorna än vi trodde. Vi var nog ute i tidigaste laget för att plocka de där allra spädaste små. En halv påse blev det till slut och faktiskt inte en endaste brännskada eftersom vi utrustat oss så väl med båda handskar och sax.

 

Inför plockandet hade vi haft en del vilda idéer om vad vi skulle göra med dessa nässlor men eftersom skörden var ganska blygsam och hemkomsten sammanföll med tämligen akut lunchhunger så blev det ändå en klassisk nässelsoppa. Den går faktiskt hem hos barnen och bjuder ju dessutom på så härlig vårkänsla. Att de där brännande små vassa kan landa så mjukt i magen är sannerligen kittlande för tanken.

 

Nässelhummus med sting får det bli nästa gång.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *